Lotus Elite type 75

I början av 1970-talet började Colin Chapman tröttna på ”Kit car-stämpeln” på sina bilkonstruktioner. Dessutom hade han tankar på ett helt nytt bilprogram med en egentillverkad motor som skulle lyfta Lotus till samma nivå som t.ex. Porsche. Det här programmet skulle innebära stora förändringar för Lotus. Först ut blev projekt M50 (Lotus 75) eller Elite som bilen senare döptes till. En fullskalig mock-up av den nya bilen var klar 1972 men introduktionen dröjde till maj 1974. Tidpunkten var den sämsta tänkbara med oljekris och tredagars arbetsvecka.Omdiskuterad design
Bilens yttre ritades av Oliver Winterbottom medan inredningen gjordes av Giugiario. Karossen tillverkades av glasfiber i två halvor som limmades ihop. Finishen var överlägsen allt annat man dittills sett i branschen. Dörrarna var mycket breda (127 cm) och hade ett inbyggt sidokollisionsskydd i form av en plåtprofil (150 x 100mm) som sträckte sig hela vägen från gångjärn till lås. Karossen klarade alla ECE och US krocktester vilket resulterade i säkerhetsutmärkelsen International Don Safety Trophy. En orsak till de fina resultaten i krocktesterna var den flitiga användningen av skummaterial i dubbelväggiga utrymmen som t.ex. tröskellådor och stötfångare.Traditionellt Lotus-chassi
Chassit hade i princip samma uppbyggnad som hos Elan d.v.s. en plåtbox med två framåtriktade ben, för att ge plats för motorn, och en tvärbalk bak över differentialen. Bakhjulsupphängningen följde samma mönster som övriga Lotusmodeller. Drivaxeln fungerade även här som övre tvärlänk. Undre tvärlänk bestod av ett stålrör. I längsled stagades det hela upp av en länkarm tillverkad i plåt. Hjulupphängningen fram bestod av dubbla tvärlänkar uppe och nere pressade i plåt (från Triumph). Teleskopdämpare användes både fram och bak. Differentialen var en konstruktion från Salisbury och den femväxlade växellådan var en kombination av Lotus hus och kuggdrev från Austin Maxi. Model S2.2 fick däremot en växellåda av Getrags konstruktion.

Premiär för helt egna motorer
Bromsarna var mycket effektiva. Fram 10,5″ skivor och bak trummor 9×2,25″ placerade vid differentialen bland annat för att få så låg ofjädrad vikt som möjligt. Motorn type 907 som användes i Elite var företagets helt egna, men egentligen en vidareutveckling av en Vauxhall-maskin. Den tillverkades och såldes för användning i Jensen Healey från 1971 då den lämnade 140 hk. När Elite sattes i produktion hade effekten höjts till 155 hk och strax därefter till 160 hk vid 6200 r/min. Model S2.2 fick en vidareutveckling av motorn (type 912) med större slagvolym men med bibehållen effekt. Varvtalet hade dock höjts till 6500 r/min. Mot slutet av 1981 sjönk försäljningen kraftigt trots prissänkningar. Produktionen inriktades istället mot systermodellerna Eclat och Excel. Produktionen av Elite upphörde 1982.

Text Dane Glantz

Namn/typ:
Elite S1, S2.2 /Type 75
Tillverkningsperiod:
S1: 1974-80, S2.2: 1980-82
Antal tillverkade:
S1: 2398, S2.2: 133
Motor:
S1: Lotus typ 907. Slagvolym: 1973 cm3 S2.2: Lotus typ 912. Slagvolym: 2174 cm3 4-cylindrig aluminiummotor med dubbla överliggande kamaxlar och 16 ventiler. Maxeffekt: S1: 160 hk vid 6.200 r/min. S2.2: 160 hk vid 6500 r/min. Förgasare: Dell’Orto DHLA 45
Transmission:
S1: Lotus 5-växlad växellåda med Austin Maxi kuggdrev. S2.2: Getrag 5-växlad växellåda. Drivning på bakhjulen.
Kaross/chassi:
Glasfiber i två halvor, limmade tillsammans i en midjelinje.
Chassi:
Lådkonstruktion i plåt enl. samma princip som Elan.
Hjulupphängning:
Fram: Dubbla tvärlänkar uppe och nere, teleskopstötdämpare, krängningshämmare. Bak: Svängarm av lådkonstruktion, drivaxeln fungerar som övre tvärlänk. Undre tvärlänk av stålrör, teleskopstötdämpare.
Fälgar:
Lotus aluminium, 14×7″ (S1, S2.2)
Toyota aluminium, 14×7″ (S2.2)
Däck:
Good Year Eagle 205/60 VR14
Bromsar:
Fram: Skivor 10,5″
Bak: Trummor intill diff. 9×2 1/4″
Hjulbas:
2489 mm
Spårvidd:
Fram/bak 1486/1499 mm
Dimensioner:
L, B, H: 4458, 1816, 1206 mm
Bränsletankvolym:
67 liter, dubbla tanklock.
Totalvikt:
S1: 1014-1159 kg
S2.2: 1202 kg