Lotus Type 12

Till starten av det nya formel 2-reglementet 1957, som bland annat föreskrev motorer på max 1500 cm3 utan kompressor, konstruerade Chapman en ny bil som fick beteckningen type 12. Den visades i ett ej komplett skick på London Motor Show 1956.Chassit hade traditionell uppbyggnad av både runda och fyrkantiga rör. Motorn från Coventry Climax placerades fram trots att Cooper redan sedan 1956 framgångsrikt tävlade med sina bilar som hade motorn placerad baktill.Till en början användes en de Dion bakaxel (samma som användes på Eleven) styrd av längsgående svängarmar och ett A-stag. Redan på bil nummer tre som byggdes ändrades hjulupphängningen bak till den berömda Chapman Strut. Hjullagerhusen styrdes vid detta system av tre element: drivaxel med fast längd, framåtriktat radialstag och teleskopdämpare vinklade snett uppåt.Växellådan kom till en början från BMC och monterades på motorn men efter diverse experimenterande konstruerades en egen femväxlad låda som placerades vid bakaxeln. Växellådan liksom differentialen tillverkades av ZF. Växlingen skedde på motorcykelvis. Motorn lutades fem grader bakåt så drivaxeln kunde passera under förarsätet och ansluta till växellådan. Denna betraktades av de flesta förare som ”hopplös” och orsakade stora problem ända tills Keith Duckworth (då studerande) hjälpte till på sin fritid och sorterade ut problemen. Keith hade tidigare köpt en mark VI av Chapman och gjort intryck med sin ombyggnad av bilen.

Under 1957 stod type 12 på startlinjen sammanlagt åtta gånger (med Graham Hill och Cliff Allison som förare) utan att kunna ge Cooper Climax en ordentlig match. Bortsett från prototypen använde Team Lotus fyra olika type 12 och ytterligare tre bilar såldes till privatförare. Under 1958 såldes fyra bilar.

Det var inte förrän 1958 som Lotus kom med i Formel 1. Framgångarna uteblev emellertid. Type 12 betraktades som en av de vackraste bilarna med motorn fram. Chapman gjorde de första skisserna och Williams & Pritchard finslipade linjerna.

När det gällde att forma karossen så effektivt som möjligt vad gäller luftmotståndet, så kallade Chapman åter på aerodynamikexperten Frank Costin. Han stod för formgivningen av Vanwalls Grand Prix-bil, därav type 12:s snarlika linjeföring. Uppgiften var att minska frontytan till ett minimum och därför lutade man kylaren kraftigt bakåt.

Den första formelbilen från Chapman är en konstruktion som nästan helt fallit i glömska till förmån för mycket framgångsrikare skapelser. De gjutna ”Wobbly Web” hjulen däremot visade sig senare vara en genialisk konstruktion.

Text Dane Glantz

Namn/typ:
Type 12
Tillverkningsperiod:
1957-1959
Antal tillverkade:
12 st
Motor:
Coventry Climax FPF med dubbla överliggande kamaxlar. Frontmonterad. Slagvolym: 1475 cm3 (Formel 2) och 1960 cm3, 2207 cm3 (Formel 1). Maxeffekt: 142, 175 resp 194 hk. Förgasare: dubbla Weber. Senare dubbla SU-förgasare (1 3/4″).
Transmission:
Femväxlad låda konstruerad av Lotus och tillverkad av ZF. Placerad vid bakaxeln.
Kaross:
Aluminium.
Chassi:
Tillverkat av stålrör med både fyrkantig och rund profil.
Hjulupphängning:
Fram: Dubbla svängarmar. Den övre fungerade även som krängningshämmare. Teleskopstötdämpare.
Bak: Framåtriktad, undre svängarm. Fast drivaxellängd och vinklad teleskopstötdämpare (Chapman Strut System).
Fälgar:
Lotus ”Wobbly Web” gjutna i magnesium. Fram: 15 x 4″.
Bak: 15 x 5,5″.
Däck:
Fram: 4,50 x 15″.
Bak: 5,5 x 15″.
Bromsar:
Skivbromsar av Girlings fabrikat med 9″ skivor både fram och bak. Monterade vid hjulen fram och vid differentialen bak.
Hjulbas:
2.235 mm (88″).
Spårvidd:
Fram/bak 1219 mm (48″)
Dimensioner:
L, B, H: 3327 mm (131″), 1524 mm (60″), 889 mm (35″).
Tomvikt:
299-349 kg